Den söta mandeln (Prunus dulcis) är ett fruktträd som blommar i april med ljusrosa blommor och ger trädgården en tydlig vårkänsla. Frukterna liknar till en början små gröna persikor, men fruktköttet är torrt och oätligt. Kärnan i mitten av frukten är en ätbar mandel som kan användas direkt eller vid bakning.

Trädet trivs bäst i full sol och i näringsrik jord. Det bör vattnas och gödslas regelbundet under tillväxtperioden för att främja en hälsosam tillväxt och fruktsättning. På grund av det danska klimatet rekommenderas odling i växthus eller på en skyddad plats, till exempel mot en vägg som vetter mot söder eller väster, för att skydda det mot frost och svampsjukdomar.

Den söta mandeln har en bredkronig växtform och kan nå en höjd på 2–4 meter och en bredd på 3–4 meter. Bladen är avlånga och gröna, och blommorna är vita till ljusrosa. Frukterna mognar vanligtvis i september.

Sachalin-körsbäret, även känt som Prunus sargentii, är ett medelstort, lövfällande träd som utvecklar en bred, vasformad krona. Med åldern får trädet en mer utbredd och flerstammig struktur, vilket ger det ett karakteristiskt och naturligt utseende i trädgården.

Bladen är medelstora och avlånga med en tydlig spets. De spricker ut i en mörk bronsröd ton, blir senare friskt gröna och avslutar säsongen med intensiva röda och orange-röda höstfärger. Den släta, rödbruna barken med ljusa korkpunkter mörknar med tiden och får framträdande, tvärgående ränder.

Trädet blommar rikligt i april och första halvan av maj med stora, ljusrosa blommor som ofta visar sig före lövsprickningen. Fruktsättning är sällsynt, men små svart-röda bär kan observeras vissa år.

Sachalin-körsbäret trivs bäst i sol till halvskugga och föredrar en näringsrik, väldränerad jord. Det tål många jordtyper, men bör inte planteras där vatten blir stående. På tung lerjord kan jorden luckras upp och berikas med grus eller sand för bättre dränering.

Trädet lämpar sig som solitärväxt i trädgårdar, parker och alléer, där det kan framhävas som ett dekorativt element. Under etableringsfasen rekommenderas uppbindning för att säkerställa stabil tillväxt.

Det pilbladiga päronträdet 'Pendula' är ett litet träd som kännetecknas av sin hängande och utbredda krona. Det förädlas ofta på stam, vilket ger en tydlig stamhöjd och en krona som utvecklas från rund till parasoll- och senare takformad.

Bladen är smala och täckta med fina, mjuka hår som ger dem en silvergrå ton på våren och senare en grågrön färg. Lövverket påminner om bladen hos pil- eller olivträd och bidrar till ett lätt och elegant uttryck. På hösten får bladen diskreta ljusgula nyanser, och lövfällningen sker sent på säsongen.

Barken är till en början silvervit på grund av de många fina håren, men blir med åldern grå och får sprickor. I april och maj blommar trädet med vita till krämvita blommor med rödaktiga ståndare, som sitter i klasar och har en lätt sötaktig doft.

Efter blomningen kan små grönbruna frukter bildas, som inte är ätliga men ibland äts av fåglar efter frost. Trädet trivs bäst i full sol och i normal, väldränerad trädgårdsjord. Det är vinterhärdigt, vindtåligt och torktåligt när det väl har etablerat sig.

Det pilbladiga päronträdet används ofta som solitärträd eller i små grupper, där dess ljusa lövverk och hängande växtsätt ger kontrast och struktur till planteringen.

Det hängande mullbäret, botaniskt känt som Morus alba 'Pendula', är ett prydnadsträd med en karakteristisk hängande växtform. Trädet utvecklar en bred krona med nedhängande grenar som ger en elegant och lugn känsla i trädgården.

Bladen är hjärtformade och mörkgröna, vilket skapar en tät och dekorativ lövmassa under sommaren. I maj och juni blommar trädet med små vita blommor, som under sensommaren kan följas av ljusa, vita frukter.

Trädet trivs bäst i full sol och i normal, näringsrik trädgårdsjord. Det växer måttligt och når vanligtvis en höjd på cirka 3 meter och en bredd på cirka 2 meter, vilket gör det lämpligt för medelstora trädgårdar eller som solitärträd i parker.

Det hängande mullbäret är måttligt vinterhärdigt och kräver endast begränsad skötsel, vilket gör det till ett praktiskt val för trädgårdsägare som vill ha ett dekorativt träd med naturligt, hängande uttryck.

Den vanliga vildapeln (Malus sylvestris) är ett måttligt växande träd med en naturligt utbredd och bred krona. Arten är inhemsk i Danmark och kännetecknas av sin stora robusthet och förmåga att trivas i många jordtyper, även där jorden tidvis är fuktig.

Bladen är små, ovala och friskt gröna med ljusgul höstfärg. Unga skott är brungröna, medan äldre stammar utvecklar en gråbrun, skorvig bark som kan flagna i små fjäll.

På våren är trädet täckt av många små vita till rosa blommor som lockar nyttodjur. Senare utvecklas små, ovala gulgröna frukter på 3–4 cm som har en sur smak. Frukterna kan användas till gelé eller marmelad och fungerar som föda för fåglar under vintermånaderna.

Trädet trivs bäst i full sol eller halvskugga och kräver inga särskilda växtförhållanden. Det kan planteras enskilt, i grupper eller som en del av en vindskyddshäck, där dess vindfasthet och naturliga form kommer till sin rätt. Vid plantering rekommenderas att använda stöd under de första två säsongerna för att säkerställa en god etablering.